Manierism är en konstriktning från 1520–1600 och även kallad senrenässans.

I manierismen får figurerna utdragna proportioner och avbildas gärna med stora och irrationella gester, allt för den dekorativa ytans skull. Rumsskildringen är oviktig. Vad konstnärerna ville uppnå var en djupare psykologisk karaktärsskildring, framför allt inom porträttkonsten. Inte sällan är motiven också religiöst högstämda.

Manierism

Manierismen var en konstnärlig rörelse som uppstod i Italien under 1500-talet som en reaktion mot och vidareutveckling av renässansens ideal och estetik. Manieristiska konstnärer strävade efter att utforska och utöka de formella möjligheterna inom konsten genom att experimentera med proportioner, komposition och uttryck.

Manierismen kännetecknas ofta av överdrivna eller förvrängda figurer, komplexa kompositioner och en förfinad användning av färg och ljus. Konstnärerna bröt med renässansens strävan efter harmoni och balans och istället föredrog de att skapa verk som var mer expressiva och dramatiska.

Några av de mest kända manieristiska konstnärerna inkluderar:

• El Greco (Doménikos Theotokópoulos): En av de mest betydande manieristiska konstnärerna, känd för sina dramatiska målningar av religiösa och mytologiska ämnen, ofta kännetecknade av sneda perspektiv och förvrängda figurer.
• Jacopo da Pontormo: En tidig manieristisk konstnär som var känd för sina suggestiva porträtt och komplexa kompositioner, såsom ”Nattvarden” i San Lorenzo-kyrkan i Florens.
• Parmigianino (Girolamo Francesco Maria Mazzola): Känd för sin eleganta stil och sin användning av sneda kompositioner och förvrängda proportioner, särskilt i verk som ”Madonnan med den långa halsen”.

Manierismen hade en betydande inverkan på utvecklingen av den västerländska konsten och influerade senare rörelser som barocken och den nederländska guldåldern. Dess betoning på expressivitet, fantasifullhet och konstnärlig frihet fortsätter att inspirera och fascinera konstnärer och konstälskare än i dag.